Käringöns historia skiljer sig i många stycken från intilliggande grannsamhällen.
Förmodligen är det fiskelägets karga och avlägsna placering på en liten klippö i västerhavet relativt långt från fastlandet som satt sin prägel både på invånare och bebyggelse.

Ön fick fast bosättning redan 1596, då några unga fiskarfamiljer från Orust valde att flyttad ut till denna lilla obebodda, ensligt belägna ö i havet. De var alla av gamla fiskarsläkter och deras motivering till flytten var att de ville komma närmare fångstplatserna. De blev pionjärer med en nyetablering där de själva kunde forma sin framtid. På 1700-talet växte det nya samhället raskt, främst tack vare de s.k. sillfiskeperioderna som gav rikliga fångster under många pår.

Ön kunde under senare delen av 1700-talet uppvisa en prydligt ordnad bosättning på drygt 300 personer. Denna notering dubblades under 1800-talet och år 1912 nåddes toppnoteringen med hela 662 personer kyrkobokförda på käringön. Det finns över 200 bostadshus på ön och drygt 100 bodar, sjöbodar och uthus. Idag har har vi ett 80-tal bofasta här och ett par hundra deltidsboende. På sommaren härtill nästan 1000 besökare per dag, när det är semestertider. Höst och vår kommer elever och konferensgäster hit på veckorna och familjer och kompisgäng på helgerna.

Namnet ”Käringön”
Den vanligaste uppfattningen är att Käringön fått sitt namn efter en gammal gumma (kärring), men så är det inte.

Käring är istället ett sorts sjömärken, små stentorn eller rösen. Dessa återfinns och ingår i namn som Käringberget och Käringön på platser längs kusten. Enligt en teori kommer ordet från tjäring, en sorts facklor som ursprungligen placerades för att nattetid lysa upp stenrösen. Ordet är troligtvis också ett lån från den skotska gäliskan: cairn, hitfört av sjöfarare och fiskare som uttalas som nästan samma ord, för samma företeelse.

Översatt betyder ordet cairn; rösen och ordet sea cairn; kummel 8som är ett sjömärke), traditionellt i form av en vitmålad stenhög. Alltså – om man måste översätta Käringön till engelska bliver det då ”Cairn Island”.

Referenser:
Kerstin Norén, Institutionen för svenska språket, Prorektor